I början så mådde jag väldigt illa mest hela tiden och det kändes som att jag kunde sova bort hela dygn. Det vände dock ganska snabbt och blev helt tvärtom. Jag kunde sova hur lite som helst men hade en sådan energi och fick hur mycket som helst gjort om dagarna. När jag inte hade något att göra kände jag mig bara rastlös och hade spring i benen.

I början så oroade jag mig en hel del över om det lilla livet i magen skulle växa till sig ordentligt denna gång, jag hade ju ett tidigare missfall att tänka tillbaka på. Men efter en rad kontroller på mödravården så visade det sig att livet växte på sig och verkade vilja stanna med oss denna gång.

I mitten av graviditeten och framåt så började vi köpa på oss saker till den lill*, vi gick även och funderade på om vi skulle ta reda på könet. Men vi valde tillslut att vänta. Namn var inget vi ägnade så stor tanke åt. En kväll hemma med mys och ett varmt bad så kom Patrik på att Mathilda var ett fint namn om det blev en liten tjej. Gissningarna på vad den lill* var för ”sort” var många, vi höll stenhårt fast vid att det skulle vara en tjej, majoriteten bland bekanta trodde på en liten kille…

Under större delen av graviditeten mådde jag väldigt bra, hade högt blodtryck, ibland på gränsen till för högt… men så länge jag mådde bra så tänkte man inte mer på det. I slutet av all väntan så började det hända en massa saker. Dels så hade vi fått njuta en tid av allt sprattel i magen. Tyckte det var så mysigt att ligga och mysa med magen och känna sparkarna där inne. Tankarna gick allt oftare kring vem det var som gömde sig där inne. Längtan efter att få ha en bebis i famnen växte sig allt starkare nu. Vi åkte på semester med svärmor till Rättvik i juli. Där for vi till Dalhalla för att se Rhapsody in Rock. Trots att det spöregnade med blixt och dunder i slutet av föreställningen så var det det bästa jag någonsin har varit på. Ser fram emot att få se Robert Wells igen i framtiden – med bättre väder då kanske?! Under vistelsen i Rättvik så sov vi i tält, inte många veckor kvar till beräknad förlossning och jag måste säga att jag är lite stolt över att jag lyckades hålla mig så pigg och alert så pass länge som jag gjorde – ända in i mål…

Den sista tiden blev omtumlande. Under sommaren hade barnmorskan fått samma mått på magen vid ett flertal tillfällen – inte ett så gott tecken så för att försäkra sig om att inget var galet så skickades jag på tillväxtkontroll i vecka 37… Här kunde vi pusta ut, tillväxten låg på -14% vilket var helt normalt… Två veckor senare så fick barnmorskan samma mått på magen igen och nu blev hon lite fundersam, denna gång blev jag ivägskickad igen, men nu upp till sjukhuset då deras egen läkare inte var tillgänglig. 30/8 2006 På sjukhuset var jag glad och förväntansfull över att få se min lilla bebis igen. Men utgången blev en helt annan! En barnmorska kikade med ultraljudet och försökte ta diverse mått, hon höll på länge och till slut började det göra riktigt ont i magen av allt klämmande. Hon började känna sig osäker, det hördes på hennes röst och jag började få kalla kårar i kroppen. Till mig sa man inte så mycket. En annan barnmorska kallades in i rummet. Hon ville garantera sig att hon inte hade mätt fel. Det fanns lite fostervatten i magen så det var svårgranskat, bättre att två gör en bedömning då tyckte hon…

Tiden gick och jag kände oron stiga. Damerna diskuterade fram och tillbaka, de sa inte så mycket rakt ut, lät mest som gåtor i mina öron. Jag blev allt varmare och kände mig nästan illamående. Efter en tid tillkallades en läkare… Nu var jag riktigt orolig och jag kallsvettades där jag låg på britsen. VAD ÄR DET SOM ÄR FEL???!!! Skrek det inom mig. Läkaren kunde inte heller göra någon större bedömning över läget i magen. Jaha det lät ju inte så jäkla bra tänkte jag. Och nu kände jag mig rädd. Tillslut fick jag förklarat att man såg allvarligt på granskningen, väldigt lite fostervatten, och man fick fram att bebis nu skulle ha en vikt på 1750 gram, vilket var ca -45% för tiden. Man förklarade för mig att man inte ville ta ett beslut utan jag fick en remiss upp till Huddinge Universitetssjukhus där en expert skulle titta på mig, jag fick tid kl 10 morgonen efter. Innan man skickade hem mig tog man ett ctg och hjärtat pickade på normalt. Lättnad. När jag lämnar sjukhuset ringde jag Patrik direkt. Detta var enda gången han inte kunde vara med på besöket.. och naturligtvis händer något sånt här då… Som tur var svarade han på en gång när jag ringde, han hade lunch på jobbet. Jag frågade om han hade tid att prata, kände mig nästan panikslagen och sa direkt att det inte såg så bra ut med livet i magen längre. 15 minuter senare så plockar han upp mig på stan, inte kunde han jobba nu när det blev så här sa han. Känslorna var många och tankarna desto fler. Minns inte om jag grät. Kände mig nog mest tom och stirrig. Samma kväll for vi till svärmor på fika – och där diskuterade vi lite och kom fram till att allt var nog som det skulle. Mest för att vi skulle känna oss lugna tror jag. Under natten slocknade jag, brukar inte sova så bra, men nu var jag väl chockad…

31/8 2006 Vi vaknar och jag känner mig en aning nervös… vad ska vi få för svar idag? Var min första tanke. Väl på sjukhuset så satt vi i väntrummet, och tiden kröp fram, vi var ca en halvtimme tidiga, men det kändes som timmar. När vi väl fick komma in på ultraljudet så började oron krypa över mig igen. Undersökningen tog nästan en timme, läkaren sa inte så mycket, men även han påpekade att det var svårgranskat, fostervatten fanns det knappt något. Flödet i navelsträngen kollades och den visade sig inte vara den bästa, men han hade svårt att avgöra vad som var vad överhuvudtaget. Man fick i slutänden fram samma svar som man fått dagen innan i Södertälje. Det var något som inte stod rätt till där inne i magen. Det var tur att vi hade packat väskan innan vi åkte. Man bestämde nämligen att lägga in mig redan samma dag.

Vi fick åka ner till förlossningen där jag fick ett eget rum. Jag fick ta på mig sjukhuskläder och man kom in och undersökte mig. Kollade om jag var öppen m.m. Men det fanns inga tecken på att något var på G. Tillslut kommer en läkare in och talar om att man har beslutat för att göra ett akut snitt, en vanlig förlossning skulle bebis inte klara ansåg man. Nu kom det in den ena människan efter den andra, läkare och sköterskor. Man tog prover på mig och satte dropp. Medan de försökte sticka mig stod narkosläkaren och talade om vad ryggbedövning var och hur det skulle gå till. Jag hörde inte ett ord av vad han sa. Jag bara låg och skakade av oro och chock… SÅ HÄR SKULLE DET JU INTE SLUTA, skrek min kropp. Man sa åt Patrik att äta något, så man hämtade smörgåsar åt honom. Stackarn satt bredvid mig och såg blek ut – han var nog lika chockad som jag. Och han sa att han kände sig dum som skulle äta när jag inte fick det… jag sa åt honom att det är bättre att han äter så att någon av oss har lite näring i sig, sköterskan höll med mig, vet inte om han fick i sig något där han satt, jag låg och skakade i sängen och kunde inte tänka klart alls.

Inom en timme så hamnade vi inne på operationen. Nu skulle jag sitta på ett speciellt sätt och slappna av så att de kunde sätta bedövningen i ryggen. Lättare sagt än gjort med den chockskakningen jag hade i kroppen. Och ONT gjorde det när nålen åkte in i ryggen. Efter några minuter låg jag ner igen och man satte upp ett skynke över magen och började duka upp för snittet. Nedre delen av kroppen började försvinna för mig. Man drog med en kall blöt tuss på min hand och sedan på min mage och frågade sen om jag kände något, det gjorde jag inte. Jag började svammla om att det skulle göra ont, fick för mig att bedövningen inte skulle ta som den skulle. Jag ska ha bett narkosläkaren om att sjunga för mig. Jag ska även ha sagt att jag skulle ha skaffat en hund istället. Efter ett tag kände jag hur de började böka med magen, kändes som att de drog ur allt som fanns där inne. Skum känsla måste jag säga. Patrik satt vid mitt huvud och höll i lustgasen. Det tog inte alls lång stund tills vi hörde ett skrik i rummet. Och vi grät, och vilken lycka jag kände i kroppen. Jag kan inte beskriva det med ord. 13:49 tittade Mathilda ut och liten var hon men större än de hade trott, 2095 gram och 42 cm. Tårarna flödade när de lade henne på mitt bröst. Där fick hon bara ligga en kort stund. Patrik försvann han också. Nu skulle man sy ihop mig och den här biten var nog den värsta på hela dagen.. och lång tid tog det (kändes det som iaf).

Så småningom så hamnade jag på uppvaket. Där skulle jag få ligga tills jag kunde röra på benen igen. Efter en tid hörde jag hur man letade efter mig, och jag ropade ”här är jag” från hörnet där jag låg. Efter några sekunder såg jag lilla Mathilda och Patrik titta fram bakom skynket. Med sig hade de barnmorskan. Ännu mera lycka spred sig i kroppen på mig. Patrik hade kameran med sig och tog några kort på mig och Mathilda, barnmorskan tog kort på oss alla tre, den lilla familjen! Klockan kröp fram och vi började undra när vi skulle få åka upp till BB. Tillslut fick vi i alla fall lämna uppvaket. Vi fick ett eget rum på BB och nu började allt det nya. Här skulle det matas för första gången och varken jag eller Patrik kunde ta ögonen från Mathilda. Jag trodde inte att man kunde ha såna här känslor – stolt och lycklig mamma! 6 dagar fick vi tillbringa på BB, under denna tid togs det prover på både mig och lilltösen för att kunna utreda vad som gått snett under graviditeten – det lutar åt att moderkakan inte har fungerat som den ska. I skrivandets stund är Mathilda en månad gammal och hon mår prima. Väger nu över 3 kilo och kan snart ha storlek 50/56 i kläder. Vi har hunnit med en rad rutinundersökningar på sjukhusen men allt har så här långt visat sig vara bra med vår älskade lilla dotter Mathilda.